Ibland är stigarna så smala att man måste gå dom ensam.

Att få skilda vägar med någon som betytt så mycket känns konstigt, men ibland blir det så. När jag gjort vad jag kan och försökt att lösa allt så finns det inte mycket mer att göra, men det gör ändå ont att veta att man inte ens är värd ett hejdå efter alla år. Bara att acceptera även fast det är svårt. Vänner kommer och går hela tiden men vi skulle alltid finnas kvar...
Jag har ändå världens finaste vänner kvar men det kommer vara konstigt... Att inte prata om allt vi gjort och ska göra, men när dom inte vill så är det bara att skratta och vara glad, för egentligen är jag glad, riktigt jävla glad och det ska jag fortsätta vara! Ingen ide att ödsla tis och energi på folk som bara suger musten och energin ur en...

Jag vet inte vad, jag bara vet

En sån där dag då allt bara brister även för mig, jag blir inte ledsen, för det blir jag inte längre, det bara rinner över och jag bara vill bort från allt, framför allt den här stan.. De enda jag vill packa med mig innan jag far är lina och Gustav, bara fara nånstans där ingen kan hitta oss och bara hitla på allt som suger! Och ha så jävla kul, för det är vi bäst på att ha.så sjukt less på en hel del personer just nu, fast egentligen bryr jag mig inte, för jag bryr mig inte om något längre, och det är läskigt, fast så jävla skönt! Fast nu ljög jag, jag bryr mig mer än allt om lina, men lina är en del av mig och för en gångs skull bryr jag mig om mig själv och vad jag tycker! Bye bitches👍

From now it's time to shine

Dags att lägga lite extra på skolan nu, snart är slutbetyget satta för sista gången och det är det som följer med hela livet. Jag vet att jag kan och nu ska jag visa det..




Cause i love it

Var ett bra tag sen jag ens klickade in mig hit men har länge tänkt att jag ska dra igång bloggen igen, behöver nånstans att få ut allt som snurrar i mitt huvud just nu. 
Sista året i grundskolan, 9an. Lilla Emma i nian, känns så extremt konstigt... Nyss satt jag och var nervös över att börja första dan på hedskolan i sjuan, nu har det redan gått över en månad i nian och jag går mitt tredje år på hedskolan. Allt har gått så läskigt fort och jag har inte ens noterat det, alla minnen, alla vänner och alla nya intryck. Det är sjukt.. 
Så sjukt mycket som hänt de senaste året bara. Jag som lovade Bassi att vi aldrig skulle skiljas åt står idag hos min kompis och en ny ponny står i stallet, viktiga och hjärtskärande besluts har varit tvungna att ta och många tårar har rullat ned för min kind.. 
Sommaren 2013 som inte går att jämföras med något annat, alla dagar i Piteå, tävlingar osv. Allt har varit för bra. Så där äckligt bra när man bara mår så där snuskigt bra, lever livet och gör det man tycker bäst om med personer man älskar. Sommaren som gav mig en nystart i livet. Allt är så jävla bra, nästan för bra.. Jag vill att det alltid ska vara såhär men tiden går bara fortare för varje dag känns det som och jag är rädd. Rädd för att allt aldrig ska bli som förut, att alla ska splittas och minnen glömmas bort. Jag vill inte.. 
Nu bara spyr jag ut allt här men kände att jag måste få ut det, inte för att nån läser men för mig själv. Jag behöver det..

RSS 2.0