Ibland är stigarna så smala att man måste gå dom ensam.

Att få skilda vägar med någon som betytt så mycket känns konstigt, men ibland blir det så. När jag gjort vad jag kan och försökt att lösa allt så finns det inte mycket mer att göra, men det gör ändå ont att veta att man inte ens är värd ett hejdå efter alla år. Bara att acceptera även fast det är svårt. Vänner kommer och går hela tiden men vi skulle alltid finnas kvar...
Jag har ändå världens finaste vänner kvar men det kommer vara konstigt... Att inte prata om allt vi gjort och ska göra, men när dom inte vill så är det bara att skratta och vara glad, för egentligen är jag glad, riktigt jävla glad och det ska jag fortsätta vara! Ingen ide att ödsla tis och energi på folk som bara suger musten och energin ur en...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0